onsdag 22 mars 2017

Kväll med skräck på tapeten

Igår kväll kämpade jag mig igenom den kalla blåsten och tog mig till Göteborgs Litteraturhus för att se ett seminarium. Temat var "Att skriva weird - från Mary Shelley till Neil Gaiman", och inbjuden var ingen mindre än Mats Strandberg, vars Färjan jag läste och gillade för ett par år sedan. Nu kommer snart hans nya skräckroman Hemmet, som jag verkligen ser fram emot.

Inbjuden var också Lars Martinsson, som inte bara är litteraturvetare utan också driver podden Vargtimmen, på tema skräck.

Dock blev det inte så mycket om just att skriva weird (vilket jag nog tycker skiljer sig lite från regelrätt skräck). Det pratades inte så mycket om varken Mary Shelley eller Neil Gaiman heller - både Mats och Lars medgav att Frankenstein kanske inte är den roligaste boken att läsa, och ingen av dem uppskattade Neil Gaiman särskilt mycket (weird, säger jag).

Istället blev det ett mer regelrätt skräcktema, vilket ju inte heller är fel, och desto mer diskussioner om Stephen King, vilket jag ju inte klagade på när allt kom till kritan. Samtalet höll rätt hög nivå ändå, och det var spännande att höra hur de definierade skräck utifrån två ganska olika utgångspunkter (som författare och läsare, nästan).

Framför allt tipsade de om en hel del böcker som jag nu känner att jag verkligen vill läsa - som om det inte räckte med alla som står olästa i hyllan redan som det är...



tisdag 21 mars 2017

Recension: Försoningen av Amanda Schulman och Hannah Widell

Okej, jag tror att alla som följer min blogg det minsta lilla har fattat vid det här laget att Försoningen inte är den typ av bok jag själv hade valt. Men det är den första boken som min nya bokklubb läser, och alltså gav jag den en chans.

Vanessa och Alicia är två systrar som alltid stått varandra nära, i vått och torrt. Men på sista tiden har deras olikheter verkat komma emellan dem. Vanessa är den tuffa, raka som festar massor, medan Alicia lever överklassliv med sin snobbiga pojkvän som kanske egentligen inte alls uppskattar henne. Hon ignorerar sin ångest och biter ihop för att passa in. Men utan den ena fungerar inte den andra, och systrarna inser att de måste hitta tillbaka till varandra. Men hur?

Det här är första delen i en trilogi, och intressant med den är att de två författarna kanske är mest kända för sin podd "Fredagspodden", som har hundratusentals lyssnare varje vecka. Själv har jag inte lyssnat på ett enda avsnitt, och om det varit bra eller dåligt i min läsning av boken är svårt att avgöra. Jag skulle ändå gissa att man får mer ut av Försoningen om man har en mer personlig koppling till författarna, eftersom det då och då känns som att boken är löst baserad på deras egna personligheter.

Hur som helst ville jag verkligen närma mig den här boken med ett öppet sinne. Jag har läst så otroligt lite chicklit och gillar inte den default-inställning jag har till genren, vilket jag skrev lite om i det här inlägget. Så oavsett de fördomar jag haft, så har jag verkligen försökt ge den här boken en ärlig chans. Dessutom kan det ju vara roligt ibland, att ta ett steg ut ur sin komfortzon.

Tyvärr hade jag inte kommit många sidor in i Försoningen innan alla mina fördomar om chicklit i stort och boken i sig började bekräftas. Jag har, minst sagt, haft svårt för den här romanen, och det beror på en hel uppsjö av saker. Det som är mest uppenbart och som slår mig gång på gång är språket, som är platt, trist och fantasilöst. När det då och då vågar sig in på en liknelse väjer det lika fort tillbaka, det vågar inte ta några risker över huvud taget. Med jämna mellanrum blir språkets fantasilöshet nästan komisk - vad sägs om en formulering som: "Hon hade på sig ett par örhängen som var minst sagt stora"?

Både språket och handlingen är mediokra, och det bara när det är som bäst. Det finns, i brist på bättre ord, en väldigt kommersiell känsla över hela utförandet. Karaktärerna känns visserligen som om man försökt framställa dem genuint, men själv hålls jag tillbaka från någon djupare sympati för någon av dem. Kanske för att jag upplever de flesta av deras problem som väldigt ytliga och typiska för en vit överklass - ska man operera brösten eller inte? Killen i det coola kända bandet gillar mig inte, jag har festat för hårt för att lyckas på mitt drömjobb, min klänning blir förstörd. När man sätter karaktärernas problem i perspektiv blir jag emellanåt nästan arg.

Visst gör boken några försök till djupare problematik hos karaktärerna, ändå kan jag inte ta det till mig hur mycket jag än försöker. Det finns för mycket fokus på yta för att det ska gå - för många detaljerade beskrivningar av exakt vad de har på sig, precis hur de gör med håret, och istället för att bli det minsta intressant känns det som typiskt genre-fluff som slängts dit för att blidka någon ihopfantiserad typisk kvinnlig läsare.

Jag inser att det jag ogillar med chicklit, eller åtminstone den här typen av chicklit, är den inbyggda föreställningen om vem läsaren är, och att den läsaren inte har kapacitet nog att uppskatta annat än just kläder, killproblem och ett språk som en tioåring skulle förstå utan minsta problem. Försoningen är en bok som på ett nästan oroväckande sätt cementerar precis alla könsroller som finns, när den har varje chans att inte göra det. Till det kommer att det är en konstlad, stel bok utan särskilt mycket substans att ta fasta på. Ingenting i den lyfter någonsin för mig.

Det jag dock kan uppskatta med den är att den aldrig någonsin utger sig för att vara något den inte är. Den skriker underhållningslitteratur, och vill man ha något enkelt som inte kräver en djupdykning i vare sig karaktärer, berättelse eller språk så går den absolut att läsa. Men jag vägrar tro att den här genren inte har bättre att komma med. Jag är säker på att det någonstans finns flera välskrivna, engagerande chicklit-romaner som jag borde ha läst istället, men för stunden får det nog räcka med chicklit för min del.

"Försoningen", 2015

måndag 20 mars 2017

Det var det där med självdisciplin

Jag bara fortsätter köpa begagnade böcker från min second hand-butik nere på torget - jag tror att jag köpt minst en bok varje vecka sedan jag flyttade hit. Men vem kan låta bli! Pocketböcker för en femma, inbundna för en tia - till och med jag med min studentbudget kan unna mig detta utan att det gräver något hål i min plånbok. Sedan mitt förra second hand-inlägg har jag hittat följande böcker:


Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind, som jag ju tidigare älskade med hennes debut Norrlands svårmod. 

Solomons sång
av Toni Morrison, som jag inte läst något av förutom hennes enda novell Recitatif nu när jag pluggade engelsk litteratur. Men hon är en av de största amerikanska författarna, då särskilt när det kommer till afroamerikansk litteratur, och det är en litteratur jag är väldigt spänd på att ta mig an mer av.

Sedan hittade jag också Vägen av Cormac McCarthy, som jag sett mycket om särskilt sen den blev film för flera år sedan. Ibland har jag tänkt att jag ska läsa den, sen har den verkat så deppig så jag har låtit bli. Men nu, kanske, snart!

Stoner av John Williams har jag också hört massor om, den återupptäckta amerikanska klassikern som det susades om så intensivt för ett par år sedan. Men löjlig som jag är blev jag lite avtänd på att läsa den precis då, när alla andra gjorde det, och kanske är det först nu jag vågar erkänna att jag faktiskt är rätt spänd på den.

The Lonliness of the Long-Distance Runner av Alan Sillitoe är ännu något från mina studier i engelsk litteratur förra terminen. Titeln syftar på en långnovell som jag verkligen, verkligen gillade när jag läste den förra terminen. Just Sillitoe är väldigt känd i Storbrittanien men inte alls någon annanstans, därför blev jag så hemskt glad över att hitta den här boken.

Och sist ut - jag har så länge undrat vad av Graham Greene man borde börja med. Och Brighton Rock, som utspelar sig i staden jag tillbringat ett års studier i och som jag saknar rätt ordentligt då och då, kan ju inte vara fel att börja med.

fredag 17 mars 2017

Grönaste dagen på året

Jag är visst lite sent på det idag, men eftersom det ändå är S:t Patricks Day idag kommer här en hög med gröna boktips!


Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain - kontroversiell, men fortfarande rolig och aktuell.

Agnes Cecilia, en sällsam historia av Maria Gripe - en fantastisk bok som etsat sig fast med sin - just det - sällsammhet.

Äta djur 
av Johathan Safran Foer - en lättläst faktabok som alla som äter mat borde läsa någon gång.

Circle 
av Dave Eggers - en nästan sci-fi-bok om nätberoende som faktiskt blir film snart!

Monster i garderoben 
av Johan Hilton - ännu en fackbok, en intressant biografi över Anthony Perkins och den homosexuelle mannens roll i skräckfilm.

Nattens lekar 
av Stig Dagerman - en ofantligt vacker novellsamling av en av mina favoritförfattare.

Sista vakten av 
Stephen King - sista delen i Kings thrillertrilogi, precis lika spännande som de andra två.

Skrivandets sinne 
av Elisabeth Rynell - en språklig upplevelse i form av korta essäer om livet och skrivandet.

Vykort från ingenmansland 
av Aidan Chambers - en fin ungdomsbok om ursprung och krig.

Vad har ni för gröna tips idag?

torsdag 16 mars 2017

Just nu-läsningen

Förutom att plugga livet ur mig inför en tenta som närmar sig allt mer, så håller jag också på att läsa Försoningen till min bokklubb nu. Tyvärr känns det som om den bekräftar alla fördomar jag har mot chicklit för tillfället, men vem vet, den kanske tar sig. Vad läser ni?

(Titta förresten på det fina bokmärket från Malaysia som jag fått av min backpackande syster!)


onsdag 15 mars 2017

Finbesök i skolan

Igår eftermiddag hade min institution på Göteborgs universitet besök av ingen mindre än Timbuktu! Han var där och pratade på tema "Identitet, rasism och längtan efter tillhörighet", då framför allt om sin bok En droppe midnatt. Kön ringlade sig sjukt lång, men jag lyckades ändå komma in och få en plats för att lyssna på honom.

Jag gav visserligen boken i julklapp till min syster som är ett stort Timbuktu-fan, men jag visste ändå nästan ingenting om den, mer än att den handlar om hans familjehistoria. Föreställ er hur glad jag blev när samtalet knappt hade hunnit börja och min nya favorit James Baldwin redan var på tapeten.

Samtalet blev nästan två timmar långt, och berörde Timbuktus sätt att skriva boken, hur det skiljde sig från att skriva musik, varför han känt sig tvungen att göra det och hur det påverkat honom. Det blev mycket tunga ämnen som rasism i Sverige, om utanförskap och just längtan efter tillhörighet. Han pratade också mycket om resan till South Carolina som han gjort för att verkligen nå tillbaka till sina rötter och försöka greppa det amerikanska slaveriet. Ändå var det också ganska roligt mellan varven, och när han läste upp bitar ur boken blev jag väldigt sugen på att läsa den.

Har någon av er läst den? Är den att rekommendera?


söndag 12 mars 2017

Recension: Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

Jag fick syn på den här boken på min lokala second hand-butik och kände igen titeln som en jag lagt på minnet. Svensk skräck är något av det roligaste som finns att läsa enligt mig, och nya namn inom genren är alltid spännande, så den fick följa med hem.

Tioåriga Alva flyttar in i en vacker gammal lägenhet i Stockholm tillsammans med sina två oskiljaktiga systrar och sin nyskilda mamma. Hon är annorlunda än resten av familjen; tystare, en ensamvarg som föredrar att sitta på sitt rum och läsa om ockulta fenomen framför att leka och skaffa vänner. Inte så långt efter att familjen flyttat in i huset sker ett mystiskt mord i en av de andra lägenheterna; en kvinna försvinner spårlöst från sitt eget hem och hittas två veckor senare död i sin egen hall. Dörren är låst och fönstren stängda. I väggarna hörs märkliga ljud och den enda som inte är rädd verkar vara Alva.

Jag köpte den här boken utan skyddsomslag och hade därför inte ens en chans att läsa baksidetexten. Det har på sätt och vis varit lite roligt, att läsa en spänningsroman som inte gett några ledtrådar alls med sitt utseende, förutom titeln. Läsningen har på sätt och vis varit blind, vilket jag tror varit till bokens fördel.

Mannen mellan väggarna slår mig som en ganska ovanlig och ganska vanlig bok på samma gång. Själva premissen känns originell och nervkittlande, och bara tanken på någon som smyger omkring mellan väggarna och har tillträde till ens privatliv kan göra den mest stålsatte läsare lite nervig. Skräckelementen i boken är obehagliga och krypande på ett skickligt sätt, men utförandet lämnar, i mitt tycke, lite mer att önska. Boken tittar in till många olika karaktärer i många olika lägenheter i huset, och även om jag gillar nyanserna och känslan det ger - lite av att få titta in i ett dockskåp och den där insikten av hur många olika liv som levs i ett och samma hus - så är jag lite tveksam. Det finns många karaktärer och invånare som presenteras snyggt och lovande, men vars berättelser sedan inte leder någonvart. Egentligen finns det bara tre karaktärer i boken som är utarbetade och agerar med varandra, resten liknar skisser eller statister som det ödslas mycket tid men lite energi på.

Precis som karaktärerna som presenteras men som sedan mest får stå i bakgrunden utan några uppgifter, så finns det teman av övernaturlighet och svart magi i romanen som byggs upp och byggs upp, utan att i slutändan resultera i något som känns viktigt för den övergripande berättelsen. Det är synd, för det finns så mycket stoff i Mannen mellan väggarna som hintar mot något större och betydligt mer intensivare än vad boken sedan visar sig vara.

Jag blir påmind om den fantastiska barnboken Han hette Skellig när jag läser Mannen mellan väggarna, men det här är en ondare, mörkare version. Men det finns samma känsla av under, av unken luft och en varelse som balanserar någonstans på gränsen mellan verklighet och magi. Men boken förvaltar ibland känslan dåligt, jag hade önskat en annan subtilitet, en större osäkerhet från läsarens sida om mannen mellan väggarna är på riktigt eller inte.

Men romanen slår definitivt ändå an de viktigaste strängarna hos mig som läsare. Den är skriven på ett sakligt, ibland lite torrt språk som emellanåt tråkar ut mig men som också skapar en krypande stämning på ett skickligt sätt, och jag tycker verkligen om hur boken förlitar sig mer på psykologisk skräck än på visuell, kladdig slasher-skräck. Det visar på en skicklighet som bara är avundsvärd. Miljön och idén är unika och väl valda och jag tycker om bristen på godhet hos Alva, det är ganska uppfriskande med en liten flicka som får lov att vara så moraliskt grå.

Kort sagt upplever jag Mannen mellan väggarna som en helt okej bok, men en som har mer potential än vad den klarar av att leverera i slutändan. Ändå har den en minnesvärd premiss, och jag tror det kommer ta mig lång tid att skaka av mig känslan av att vara övervakad i min lägenhet nu...

"Mannen mellan väggarna", 2016

onsdag 8 mars 2017

Att läsa på Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen, och för tredje året i rad är det dags att uppmärksamma fenomenala kvinnliga författare här på bloggen. Precis som förra året undviker jag upprepningar genom att bara lyfta fram de kvinnor jag läst sedan den 8:e mars 2016 - besök gärna inläggen från 2015 och 2016 för fler tips!

Anledningen till att jag gör det här om och om igen är för att den här dagen är ett perfekt tillfälle att uppmärksamma kvinnors gärningar inom alla möjliga olika fält, inte minst inom litteraturen, som trots allt fortsätter att vara mansdominerad, inte minst när man studerar litteraturvetenskap. Det gör mig fortfarande beklämd att veta hur många kvinnors verk som tagits på mindre allvar eller helt förkastats, och ännu mer beklämd blir jag av att mina årslistor domineras av män år in och år ut, och att min kurslitteratur fortsätter vara starkt manlig oavsett hur mycket det pratas om jämlikhet. Bara förra terminen ägnades feminism-delen av min engelska litteraturkurs åt att analysera James Joyce!

Därför känns det viktigt att tapetsera bloggen med författarinnor. Så ofta jag kan, såklart, men idag i synnerhet.

1. Therése Söderlind stiftade jag först bekantskap med i somras, då jag läste och totalt föll för hennes Norrlands svårmod. Nu ser jag fram emot att ta mig an hennes andra roman, Vägen mot Bålberget, som står i hyllan och väntar.


2. Malin Persson Giolito har jag också bara läst en roman av, men vilken roman det var. Störst av allt är en spänningsroman, ett rättssalsdrama och en tragisk kärlekshistoria om privilegium och makt. Boken tog massorna med storm och reservationskön på biblioteket där jag jobbade var tjugo personer lång. Och nu i dagarna har den dessutom kommit ut på engelska under titeln Quicksand. 


3. Jenny Milewski är en annan författare som jag läste först i somras, efter att ha sett henne i en panel om skräcklitteratur på Bokmässan året innan. Hennes skräckroman Yuko är precis allt som en skräckroman ska vara - och osedvanligt originell. Mer av Milewski ska definitivt utforskas.


4. Under min termin i England läste jag som sagt en kurs i engelsk litteratur, och ingen sådan kurs är komplett utan den otroliga Mary Shelley. En kvinna som skrev världens första regelrätta science-fiction-roman vid arton års ålder ska inte annat än höjas till skyarna. Dessutom levde hon ett extremt intressant liv och var dotter till den radikala feministikonen Mary Woolstonecraft Shelley.


5. Toni Morrison är en annan författare jag stifftade bekantskap med under engelskastudierna, och en som jag velat läsa mer av i evigheter. Till kursen läste jag hennes första och enda novell Recitatif, om relationen mellan en svart och en vit kvinna utan att man någonsin får reda på vem av dem som äger vilken rasidentitet. Men i hyllan står även hennes amerikanska klassiker Solomons sång och väntar.


6. Novellförfattaren Katherine Mansfield har jag läst förut, men också hon gjorde ett återuppdykande på min kurs med novellen Bliss (Lycksalighet på svenska), en fantastisk liten tjugotalspärla med lesbiskt tema. Men också hennes novell Den nya Isabel är läsvärd, och mer av henne ska definitivt undersökas.


7. Sist ut blir Bodil Malmsten, som jag läst min första bok av först nu i år - Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. En av Sveriges mest intressanta författare som dokumenterat sina erfarenheter i en serie loggböcker, utöver de romaner hon skrivit.


Vilka kvinnliga författare tipsar ni mig om?

söndag 5 mars 2017

Det var ju mars!

Kom på att jag ännu inte introducerat någon Månadens favorit för mars månad! Det blir Norrlands svårmod av Therése Söderlind, som jag gillade väldigt mycket när jag läste den i somras. I veckan som gick hittade jag hennes andra roman, Vägen mot Bålberget, på min fantastiska lokala secondhand-butik för fem kronor. Den ser jag mycket fram emot!

Februari var annars ett litet steg uppåt för min läsning och mitt bloggande eftersom jag gick med i en bokklubb, läste ut en bok och faktiskt började uppdatera bloggen lite mer. Hoppas att det fortsätter så! Hur var er februarimånad ur lässynpunkt?


torsdag 2 mars 2017

Med mannen mellan väggarna

Just nu gräver jag ner mig så mycket jag orkar i mina ryskastudier. Det är svårt och väldigt tidskrävande, men när jag får lite tid över läser jag Mannen mellan väggarna av Emma Ångström, en svensk skräckis som jag fyndade på lokala secondhanden. Ganska lovande so far! Vad läser ni?