Fyra barndomsvänner återser varandra under tragiska omständigheter; Benjamins fästmö Sofie har kört ihjäl sig och det gamla gänget samlas för att närvara på begravningen. Förutom Benjamin är det prästen Simon som nyss gjort bort sig inför hela Gränby, och Sofies bror Loke som trots sin grava stamning lyckats bra med ett radioprogram i Helsingfors. Hem till Österbotten kommer också Christoffer, som forskar om folktro och särskilt det onda skogsväsendet Raamt som synts till i de lokala skogarna - ett väsen som verkar vara närmare än vad någon av de fyra vännerna räknat med.
Jag gillar Gräset är mörkare på andra sidan väldigt mycket. Trots att den är över fyrahundra sidor lång har det bara tagit mig ett par dagar att läsa ut den, och den är onekligen en väldigt spännande bok som rör sig ledigt i gränslandet mellan spänning och skräck, vardagsrealism och fantasi. Det har varit väldigt skönt att läsa en bok till vilken tankarna hela tiden återvänder och som jag hela tiden vill läsa vidare i.
Det allra bästa med den är utan tvekan karaktärerna, de fyra barndomsvännerna vars återseende av varandra får dem att tänka tillbaka både på barndomen och på relationerna till varandra, sina familjer och sin omgivning. Upplägget påminner mig ganska ofta om Stephen Kings klassiker Det, som också den handlar om ett gäng vuxna vänner som återvänder till sin barndoms småstad för att kämpa mot den namnlösa fasan som de för länge sedan trott var borta.
Också språket andas en del Stephen King - det flyter på lätt och ledigt, enkelt att känna igen sig i och väldigt detaljrikt - ibland kanske lite väl mycket. Det Kingaktiga finns där såväl i handlingen som i språket och utförandet. Dock får Gräset är mörkare på andra sidan en helt egen och unik ton kanske särskilt av de Österbottniska omgivningarna, de djupa skogarna och kalla sjöarna. Det finska märks också i dialogen, som jag i egenskap av skåning inte alltid förstår. Men förutom en del dialektala uttryck är dialogen på det hela väldigt bra, då särskilt skildringen av Lokes stamning (också i Det har en av huvudpersonerna en grav stamning, dock betydligt sämre gestaltad) som blir väldigt påtaglig och verklighetstrogen.
Gräset är mörkare på andra sidan är på många sätt en roman som rör sig i skräckgenrens territorium, en spännande bok som lutar sig mot en kuliss av mörker och undanglidande skuggor som får sätta stämningen. I bakgrunden rör sig hela tiden den mörka skuggestalten Raamt, och undringen: vad är Raamt egentligen? En vålnad, ett förebud om döden eller en budbärare? Men trots Raamt blir ändå Gräset är mörkare i grund och botten snarare en bok som fokuserar på människans inre liv än på det övernaturliga yttre, en bok om skuld, om skam och begär, och om vikten av att våga fråga om hjälp, att våga kommunicera. Och mitt i allt det mörka lyckas den samtidigt ofta vara rolig.
Men trots att jag rakt igenom njuter av den här läsupplevelsen finns det några saker som sticker i ögonen - förutom några rent talspråkiga uttryck i själva texten som slår mig som amatörmässiga reagerar jag framför allt på hur väldigt få kvinnor som har någon ordentlig roll i boken. Alla viktiga huvudpersoner är män och den enda kvinnan av ordentlig vikt är Sofie, som ju är död från sida ett. Det stör mig lite, hur mansdominerat det hela är. Samtidigt lyfter boken andra frågor som är verkligt intressanta - om sexualitet, om förbjudna och mindre förbjudna begär, och det gör den på ett väldigt snyggt sätt. Framför allt Christoffers kamp med sin egen sexualitet i relation till barndomsvännerna och familjen är starkt gestaltad, och mycket av boken ägnas åt problematiken att återvända till det man lämnat. Spänningarna mellan syskon och föräldrar, mellan de som lämnat och de som valt att stanna kvar.
Och det är väl ändå det som får mig att gilla den här boken så skarpt i slutändan,. Relationerna, mänskligheten, vänskapen. Jag gillar alla karaktärerna och engagerar mig i deras problem och livsöden, och det gör att jag knappt kan lägga boken ifrån mig. Nej, den är kanske inte det bästa jag läst, det finns partier som känns konstlade och som andas nödlösning, men på det stora hela är Gräset är mörkare på andra sidan en rakt igenom bra bok som faller mig ordentligt i smaken. Av flera olika anledningar - mörkret, att det är svenskskriven skräcklitteratur, miljöerna, de allmänmänskliga känslorna och konflikterna. Allt det gör Gräset är mörkare på andra sidan till en läsvärd, välskriven och intressant roman.
"Gräset är mörkare på andra sidan", Schildts och Söderströms, 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar